har ingenting kvar. Jag vet inte vad jag ska göra eller vart jag ska ta vägen. Jag älskar han så det gör ont i hela jävla kroppen, och jag kan inte andas normalt. Ett uppehåll för att han ska känna efter vad han känner för mig. Jag gick från världens lyckligaste till botten på en minut. Hur kan någonting så underbart bara glömmas bort? Jag hoppas du inser att du fortfarande älskar mig och tänker på alla fina stunder vi delat. Det skär i mig så fruktansvärt och jag har en råtta i bröstet som bara klöser och skriker. Jag vill inte ha det så här. Jag vill bara gå hem till dig, krama om dig och höra din röst säga till mig att jag är den ända och att du älskar mig. Jag gråter och gråter men ingenting händer. När jag för en kort stund slutar gråta gör det ännu ondare. Att se dig må så dåligt som du säger att du gör får mig också att känna en obeskrivlig smärta. Att livet tillåter något sånt här hemskt, kan jag inte förstå.

Hur kan man sluta älska en människa? Hur kan någonting sånt här hända? Och varför händer det just alltid mig? Jag trode det skulle vara du och jag föralltid.. att vi skulle om några år ha ett barn och bo tillsammans. Det ända jag har kvar nu är hoppet om att du kommer tillbaka till mig. För att gå från tillsammans till bara vänner är det som är svårast. Du har mitt liv och mitt hjärta i dina händer, och allt är upp till dig nu och jag kan inte göra något som hellst åt det. Du får bestämma om du vill ha kvar det, eller om du vill kasta allt åt sidan.

I love you to the day I die.