Det finns mycket jag vill och det jag verkligen vill försöker jag uppnå på ett eller annat sätt.
Jag vill finns där, för varenda kotte. Jag vill visa hur stark jag är och hur mycket jag faktiskt kan ge.
Det känns som om vissa ser mig som bara en tom själ, en som inte förstår bättre.
Men ni uppfattar mig helt fel, ni ser inte helheten utan går bara vidare. Jag vill ge hela världen åt mina vänner och åt min pojkvän. Det synns inte alltid men ibland så blir jag så trött på allting. Mitt humör går upp och ner, och ibland svartnar det för ögonen. Det är inte lätt att ge alla sin kärlek, när man inte orkar med sig själv ibland. Jag ser hur folk ger upp om mig, hur dom bara ler men egentligen inte vill. Det finns så många människor där ute som behöver någon, men vissa får allt. Vi ska egentligen sluta klaga om allt, men problem går inte att mätas med varandra. En liten sak kan vara något stort för den andra, och tvärtom. Så man ska inte sucka när någon känner sig nere. Den enas bröd är en annas död, eller hur det är. Ibland vet jag inte ens varför jag skriver, men det känns som en lättnad på något sätt. Det blir lättare att fokusera och andas när man får berätta om skiten. Jag påstår inte att jag mår dåligt, och i dag har det varit en bra dag för mig. Jag vill bara att folk ska förstå att allting är inte perfekt för andra. Visst, jag kan också bli lite smått ireterad när folk klagar för minsta lilla, det förnekar jag absolut inte. Men vi måste börja tänka på helheten - Hur har våra närmaste det egentligen? Det finaste man kan göra är att finnas för någon. Och med det här vill jag få sagt att jag finns för er, vad saken än gäller.

Personer i ens liv är något man ska vara rädd om, för en vacker dag finns dom inte där längre.