jag beundrar mig själv som kan lägga allt åt sidan en stund och värka glad..
jag ser upp till mig själv som kan hålla käfft så länge utan att balla ur.. hur jag kan sätta på masken och spela ett spel

allt jag vill är att allt ska bli som förut, att allt ska va som det var så jag kan leva igenom en ända jävla dag utan att känna mig borta, vilsen, förvirrad, rädd, oroad, rädd, ångestatack..

det har nu gått några månader sen det tog slut, och visst - jag gråter inte längre.. men saknaden finns kvar.. saknaden av att känna mig älskad och saknad över allt vi gjorde.. alla dom dagarna kommer nu, men alla dagar får jag gå igenom själv, utan dig. Jag känner mig så oerhört ensam, även fast det finns människor runt om kring mig.. men du var alltid den jag ringde först när det hände något roligt eller tråkigt. Säg mig.. vem fan ska jag ringa nu?

jag vill inte sakna, jag vill verkligen inte det så du får inte tro något annat... men jag kan inte låta blir.

jag ser ner på mig själv för det.. för att jag är så svag.. jag hatar mig själv för det
och tro mig.. i hate you to sometimes.. för det gör allt lättare, så är det bara.


well, ska gå tillbaka till speleriet och gå ut med sofia. Henne vet jag att jag kan prata med, men man måste ju ha orken också.

FITTA, vad jag hatar mig själv just nu


btw.. blev 18 igår! grattis till mig