Det svider i mig. Det vrids om i magen och jag vet inte vad jag ska göra, och när jag inte vet det får jag panik. Det sprider sig längst benen och upp i magen och halsen och jag vill bara lägga mig ner och skrika. Jag vill synas, finnas och bli sedd. Det känns som om vad jag än säger så blir det fel, som om ingenting jag gör duger. Jag bryr mig, jag bryr mig mest i hela världen men ändå når jag inte fram. Jag räcker inte till och jag blir inte varken hörd eller sedd. Du betyder allt för mig, och då menar jag allt. Jag kanske ska sluta anstränga mig? Det kanske blir bättre då. Just nu känns allt så jobbigt. Snart börjar mammas strålbehandling. Varje dag i 5 veckor, 5 VECKOR!! jag kommer inte klara av en ännu mer gring mamma som kommer hem varje dag och är sur och ledsen. Jag vill hjälpa till men även där känner jag mig ivägen, som om jag inte riktigt synns.

Vad gör man när hela världen snurrar?