Först av allt kommer ju chocken. "aha, du har fått cancer mamma". Den slår till först och sedan börjar allt tänkande.. hur kommer det gå? vad ska hända nu? kommer hon må dåligt? vad ska jag göra? osv. Allt det kan jag ta och har redan gjort det. Efter operationen fick man hjälpa till, det kan jag ta, inga problem. Men att bli lämnad ensam med mamma, det känns tyngre. Men det tyngsta av allt är att få höra av sin mamma "får man inte vara känslig när man är nyopererad?" det slog mig hårdast av allt. Här har man hjälpt till, varit ledsen och orolig, varit lungn och trevlig fast man hellst velat dra.
Jag kan hantera det mesta, men inte orättvisa.

Har inte velat prata om det hela så mycket, men nu känns det lite bättre.
Och än en gång, jag vill inte ha något från nån annan, jag vill inte få ut någonting på det här, bara skriva av mig helt enkelt. Och kanske få svar på min fråga.