nu är det läge igen, det är dags att kasta av mig lite. Jag ville aldrig att den här bloggen skulle bli min inre papperskorg men just nu ser det ut som det gör. Jag andas, det gör jag. Vissa dagar mår jag kanon och känner mig toppen. Men tanken av att det bara är några få veckor kvar tills mamma börjar med sina jävla mediciner gör mig spyfärdig. Jag vill inte se. Jag drömmer så sjuka drömmar, skulle folk veta skulle dom kalla mig rubbad, störd, onormal, sjuk.

Och så hela den här historian om Jimmy. Jag blir trött bara jag tänker på den. Varje dag är jag igång, jag gör saker med mina vänner och försöker se till att inte ha en enda minut utan aktivitet. Jag gör saker hela tiden för att komma ifrån mina tankar ett tag, men hur mycket jag än gör, hur kul jag har med mina vänner, kommer alltid kvällen då jag måste gå hem, då jag måste krypa ner i min säng ensam och somna ensam. Då kommer tankarna smygandes bakifrån som monster. Stora äckliga illaluktande monster som vägrar lämna mig, dom vägar lämna mig även i sömmnen. Jag vill inte tänka, vill inte vill inte, men hur jag än bär mig åt så finns dom alltid där, mina monster.

Jag ska ta tag i mig själv och fortsätta leva, för det är det ända jag kan göra. Jag är ensam med det här nu och det är bara jag som kan ta mig ur skiten.

Jag hatar mig själv för att jag ens skriver om det, pratar om det. Men för mig går det inte annars, jag kan inte leva med allt det här inom mig. Läs inte, men låt mig skriva.