Människors längtan efter trygghet rimmar illa med rädslan för tristess.
Att ingenting någonsin är som det ser ut, verkar samtidigt ha något slags underhållningsvärde.
Dataspel bygger ju på det. Och skräckfilmer. Just när man andas ut efter en kris, så öppnar sig en avgrund.
Och vi betalar för att få uppleva det.
Men dataspel och filmer går ju att stänga av. Det är väl det som är skillnaden.